detta ständiga varför?

Chaa!
Nu e jag tillbaka i vardan igen.. sitter här i lägenheten.. som är ovanligt.. tom.
Min roomie carro har nämlien tatt sitt pick o pack o flyttat til cypern i nåra månader. Så nu bor ja helt själv.
Kan va rätt skönt, men jag misstänker att ja kommer sakna henne för mkt.
Hmm.. jag har ju vart ute o snurrat en del de senaste känns de som. Först egypten o idag kom ja hem från min minisemester i Sthlm. Den har varit både väldigt rolig, och ganska deprimerande. Fast mer rolig dock ...
På valborg var de ju 80 tals fest, o de va sjukt roligt att träffa alla tjejerna igen.. Visst är det sjukt att även fast man inte setts på nästan ett halvår så är allt precis som vanligt när man ses igen.. det är vad jag kallar äkta vänskap.
På tordan åkte jag hem till mitt ex mamma Sussi.. i love her.. vi satt o gagga, rökte o drack öl i timmar o lagade lit emiddag imellan =) sov där och dan efter bar det av till söder.. Även denna dag blev de utgång, förfest hos joppe o hanna o sen abr det av till Oxid. Ett litet men helt okej ställe.

På lördagen var det därför rätt segt att komma igång, o de flesta bangade, men inte jag o fia inte. Vi krigad ein i det sista o tog oss sedan ut på stan även denna kväll. Men mitt i allt får jag ett sms... det efterlängtade smset.. Och en kvart senare satt man i taxin, på väg tillbaka.. tillbaka till det jobbiga, men dock så beroendeframkallande. Ville inget anna än att träffa honom, men med facit i hand skulle man kanske låtit bli..? Fast då hade jag väl gått o ångrat mig.. Jag resonerar helt enkelt att man ska aldrig ångra det man gjort, bara det man aldrig gjorde.
Till en början var det förstås skitmysigt... som alltid. Vi skrattade.. som alltid.. myste som alltid när vi ses.. men något vi också alltid lyckas med är att bråka.. O varför? som han undrade.. varför kan vi inte bara höras som normala människor? Varför måste det var allt eller inget med en gång? ...
SVaret är, att det måste inte vara allt eller inget med en gång, men iaf NÅGOT.
Och... kan vi bara uppföra oss som vuxna? o försöka at inte såra den andre.. men uppenbarligen så går inte det. Vi kan inte vara nåt mellanting.. för oss är det nog försöka igen eller lägga ner.. tyvärr. För han är en av de bästa personerna jag vet (uppenbarligen) och.. en av de jag hatar mest... om man nu ska säga hata (de e lite väl att ta i kanske) men ni fattar grejen? Varför slutar det alltid likadant? och VARFÖR lär jag mig aldrig?

Hope... i think.

Men nån gång... kan det bara få ett slut? Hur länge ska man hålla på fram och tillbaka? Och kanske... bara kanske är det så att man saknar tanken på vad vi hade.. kanske är det så att det inte är just honom jag skanar, utan allt vi hade, allt vi gjorde och hur kul vi faktiskt hade en gång i tiden. .... men de förstås bara kanske.
För kanske är det så att jag saknar honom? Jag vet inte... men vad jag vet är at det är skönt att vara tilbaka i Göteborg med alla mina loves, även om jag älskar stockholm. Saknar dig redan min Fia! men i have to say...

Home sweet home


PS .. Lisa, du rockade idag!